Som mest, på 1820-talet, bodde 70 vuxna och 20 barn här, främst militärer med familj.
Jussi Henttonen, byggledare från Roslagens plåtkonsult och Christoffer Rosenberg, projektledare från Plåtslagaren GH Johansson, leder arbetet med taket. Nu jobbar nio personer här, småningom ska även murare och målare komma hit. Några av de som jobbar bor kvar under veckan för att restiden blir lång.
Man lägger ett modernt tätskikt under taket. ”Man kan säga att det är traditionella material och metoder som används på alla ytor som syns. Men för det som inte syns, till exempel underlagstäckningen, används modernare material”, säger Maria Lorentzi.
När fästningen var i bruk fanns ytterligare en våning i tornet, där kanonerna stod redo att beskjuta fienden.
”Tornet är komplext då det är konformat”, berättar Maria Lorentzi, projektledare på Statens fastighetsverk.
Efter år av läckage byts taket ut på fästningen Dalarö skans. Men både läget, byggnadens ålder och vädret bjuder på utmaningar för de som ska få jobbet gjort.
Det blåser friskt när man kliver ur båten på Stockskäret, ungefär en kvarts båtresa från Dalarö. Uppe på höjden tornar Dalarö skans upp – en fästning från 1650-talet som ägs av Statens fastighetsverk, SFV.
På tornbyggnaden syns en byggställning som leder runt taket på det runda tornet, ut över vattnet. Uppe på kommendantflygeln arbetas det för fullt.
Efter drygt tio år av läckage där taken lagats och tätats ska plåttaken bytas ut för att undvika skador på byggnaden. Den takkonstruktion som finns i dag byggdes 1904.
– På 1600- och 1700-talet var det tjärade brädtak här, säger Maria Lorentzi, projektledare på SFV.
Redan innan Dalarö samhälle växt fram var naturhamnen här viktig på vägen under den komplicerade seglingen in till Stockholm. År 1656 beslutades att anlägga en skans, en äldre försvarsanläggning.
– Det här blev en naturlig plats att bygga en skans på för att försvara skeppen som låg här.
Även flottan låg här på väg till och från huvudstaden, men skansen användes aldrig i strid. Däremot som utkiksplats, för visitering av skepp och som karantän.
– Det här är militärhistoria. Men det är också en del av den svenska statens uppbyggnad under 1600-talet. Det är kopplat till både försvaret och tullverksamheten.
Utmaningar med arbetet
Arbetet är inte utan utmaningar, med färre platsbesök och frågor som tar lång tid att lösa.
– Det är väldigt vindkänsligt och vi har tydliga riktlinjer för när vi kan och inte kan jobba. Runt 12 vindmeter per sekund är gränsen, efter det får vi pausa, säger Christoffer Rosenberg, projektledare från Plåtslagaren GH Johansson.
I början fick man skjuta på arbetet när isen låg och det inte gick att komma hit med båt, innan en ränna kördes upp från Dalarö.
– Transporterna av material är komplexa. Vi har flugit ut saker med helikopter, det är inte helt vanligt, säger Jussi Henttonen, byggledare från Roslagens plåtkonsult.
De bor i Haninge och uppskattar att få göra ett sådant här jobb ”på hemmaplan”.
– Jag hade ingen aning om att det fanns, säger Christoffer Rosenberg.
Traditionella metoder
Men det är inte bara vind och väder som är en utmaning, utan även byggnaden i sig.
– Det är en gammal byggnad som kräver sitt handlag. Förr byggde man fint – men kanske inte så rakt. Och tidens tand har satt sina spår i byggnaden, säger Jussi Henttonen.
I arbetet använder man material och metoder som är anpassade efter husets karaktär och ålder, berättar Maria Lorentzi. Bland annat metoden skivtäckning, där plåten delas upp i små skivor som viks två gånger.
– Det var så man gjorde förr när man inte kunde tillverka så stora plåtskivor. Så där tar vi kulturhistorisk hänsyn.
Takfoten är så gammal att den inte ska målas utan strykas med bränd tjära från Dalarna. Den sista strykningen på taket dras med pensel för att få till ett traditionellt utseende och undvika att det ska se fabriksmålat ut.
– Det här görs även för de efterlevande. Nu kanske det dröjer 60-70 år innan det här taket ska tittas på igen. Då är det gjort med traditionella metoder, för övergår man till något annat fasar man till slut ut de traditionella metoderna. Då blir de bortglömda, säger Jussi Henttonen.
Text & foto: Anna Ludvigsson
